Var han inte lite underlig, sa pappan osäkert.
Han var m y c k e t underlig, försäkrade Lilla My. Råddig i bollen.
Mamman suckade och försökte räta ut benen.
Men det är ju de flesta vi känner, sa hon. Mer eller mindre.
(Ur Pappan och havet, Tove Jansson)
Dessa rader från Tove Jansson ger en bild av humanismen – så som vi behöver den i vårt samhälle idag. Den störste förkämpen för allas rätt att få vara precis som de är, är Muminmamman. Hon varken förnekar eller slätar över underligheten hos fiskarfamiljen utan accepterar och lyfter blicken och ser hur vi alla har våra tillkortakommanden och beter oss underligt ibland.
I berättelserna möter vi den ångestdrivna Filifjonkan som ständigt väntar på katastrofer, det ensamma övergivna knyttet, den självupptagna Muminpappan som tar sig själv på för stort allvar, snusmumriken som längtar efter frihet och vill slippa alla idiotiska regler, den tvångsmässiga Hemulen och inte minst den ilskna, skadeglada sanningssägaren Lilla My. Beteenden som vi kan känna igen från vår vardag hos våra arbetskamrater, chefer och inom familjen.
Utanförskapet
Figuren Mårran står för något annat. Här beskriver Tove Jansson det ständigt närvarande hotet utifrån och på samma gång sinnebilden för ensamhet. En sådan icke-självvald ensamhet som vi alla är skräckslaget livrädda för. Mårran är kall och allt hon rör vid fryser till is. Hon längtar efter ljus och värme, kärlek och vänskap, men hon förstår inte hur hon ska bete sig för att få det i sitt liv. Hon vet helt enkelt inte hur man gör och förblir därför ensam.
Vi har nog alla mött människor som har svårt för att finna sig tillrätta i den sociala gemenskapen, som känner sig utanför och som också blir utfrusna och exkluderade.
Man kan se Mårran som en produkt av vår egen rädsla för det okända, en gestalt som skapats genom utfrysning. På samma sätt som människor kan dra sig för att ta kontakt med den av gruppen eller samhället utstötte – den från andra kulturer, uteliggaren, den psykiskt sjuke eller den mobbade på arbetet – av rädsla för att själv bli utstött. Vi förstår inte beteendet, har svårt för att relatera till det och blir därför rädda för det och just detta bidrar till att Mårran förblir utanför. Vi möter inte blicken, går kanske en omväg, vill bara därifrån.
Till och med Muminfamiljen som annars är så välkomnande mot alla, vill inte ha något med Mårran att göra. Men när Mumintrollet i Pappan och havet ifrågasätter de värderingar som han fått ärva av sina föräldrar och övervinner sin rädsla för Mårran och slutligen vågar närma sig henne, minskar hennes kyliga hotfullhet. Detta är en vacker bild av insikt och tolerans men också av en frigörelse från föräldrarnas påverkan.
Muminfamiljen lyckas få den ensamme att bli lite mindre ensam, den ångestdrivne att bli aningen mindre ångestdriven och den underlige att känna sig en smula mindre underlig. Eller åtminstone att inse att det är mänskligt att vara underlig och att man inte är ensam.
Vi har alla möjlighet att välja denna humana väg genom att ifrågasätta våra egna beteenden, fördomar och förutfattade meningar. Mumintrollen visar vägen.
Läs mer: Mumin på divanen av Jenny ägerfeld, Modern Psykologi 5/2014