Självskadebeteende triggar ofta starka känslor hos omgivningen. Det kan vara svårt att bete sig lugnt och sansat. Kunskapsbehoven hos både vårdpersonal och anhöriga är stora. Nu har det kommit en bok som sammanfattar kunskapsläget.
Under slutet av 90-talet började allt fler unga skada sig själva. Nu blir det inte längre fler, men det har heller inte minskat.
Varför väljer någon att göra sig själv illa? Enligt författarna i boken Självskadebeteende är det ett sätt att reglera svåruthärdliga känslor. Det kan handla om ångest, nedstämdhet, tomhetskänslor, skam eller självhat. Det kan också finnas en förhöjd sårbarhet och bristande kommunikativ förmåga. Att skära sig blir då ett sätt att kommunicera med omgivningen – som då äntligen tycks lyssna.
En av författarna Jonas Bjärehed skrev en avhandling i ämnet 2005 och arbetar nu både som behandlare och forskare i ämnet.
Villrådighet
Närstående och vårdpersonal blir ofta villrådiga och hamnar lätt i alltför känslomässiga tillstånd. Den drabbade behöver någon som signalerar trygghet och lugn. Men det är inte lätt eftersom självskadebeteende triggar starka känslor hos de som finns runt omkring.
En vanlig ”felreaktion”, enligt Jonas Bjärehed, är att bli överengagerad. Den drabbade betraktas, medvetet eller omedvetet, som alltför ömtålig för att klara sig själv. Som exempelvis förälder vill man i all välmening vaddera personen från allt jobbigt. Men i realiteten förminskas personen.
Konsekvensen blir att hen istället blir ännu mer ömtålig. Personer med självskadebeteende måste istället lära sig att hantera sitt beteende på egen hand.
Några andra reaktioner som inte hjälper är beröringsskräck, med följden att man backar eller att bli dömande och kritisk. Det skapar motsatt effekt.
Tålamodsprövande
För vårdpersonal kan det vara otroligt tålamodskrävande att behandla patienter med självskadebeteende. Läkande tar tid, men det går. Många blir friska. I boken beskriver man olika typer av behandlingskoncept anpassade efter sjukdomsbild, allvarlighetsgrad och om behandlingen lämpligen görs i grupp eller individuellt. Man beskriver behandlingen som en dialektisk process – att pendla mellan att uppnå förändring och att acceptera.
Bok:
”Självskadebeteende: Upptäcka, förstå och behandla” av Jonas Bjärehed och Johan Bjureberg