Många människor, både chefer och medarbetare ger uttryck för olusten i förändringsarbete. Detta har till viss del att göra med hur vår hjärna fungerar.
Vår hjärna är fantastisk på många sätt men den har också sidor vi behöver bli medvetna om när det gäller förändringsarbete. Två viktiga faktorer:
– våra automatiska antaganden förstör för oss i vardagen pga vår ordlösa autopilot gör en massa bedömningar åt oss.
– hjärnan har en benägenhet att vara en ”fantasimaskin”.
Autopiloten
En mindre smickrande egenskap hos oss människor är att vi har fördomar allihop. Har du en hjärna – då har du fördomar. De här fördomarna – eller automatiska slutsatserna – hänger ihop med vår ovilja till förändringar.
För det första föredrar vi de och det som är lik oss själva. Det känns bekant och skapar ett ”vi” och dem”. De som hör till ”oss” tolkar vi med mildare ögon än de andra som mer möter vår kritiska blick och generaliseringar.
Nästa antagande är att det vi själva har erfarenhet av är ”rätt” och alla andras perspektiv är således ”fel”. Det bidrar till haloeffekten (att vi ser det vi vill se) och bidrar till vår illusion av att alltid ha rätt. Ett typiskt exempel är när vi kör bil. Jag kan i alla fall morra på medtrafikanter som kör för sakta men upptäcker ibland att jag istället kör för fort.
Om det går ”lätt är det rätt” har en del människor som livsdevis. Det har visat sig vara helt fel. För om det är en snabb ”lätt” bedömning så arbetar autopiloten och vi missar i regel det vi borde veta för en fullständig information. Snabbheten i bedömningen är i sig bevis på att vi inte tänkt till.
Vi människor tenderar även att övervärdera saker, människor och tillstånd vi har närhet till. Det vi äger JUST NU, det vi har i tid och rum JUST NU är ”vårt” och mer värdefullt än det vi kan få om ett år. Därför upplever vissa människor en stor förlust när man ska byta arbetsplats eller byta rum på jobbet.
Dessutom gillar vi trygghet än det som eventuellt skulle kunna bli mycket bättre – om vi bara kunde släppa taget om det vi har nu. Det innebär att vi hellre är kvar på ett arbete vi egentligen vantrivs med, för att vi inte vet vad vi skulle kunna få.
Hjärnan vår fantasimaskin
Vi människor tänker ofta på saker som oroar oss i onödan. Detta gör vi trots att vi egentligen förstår att det är onödig oro. På samma sätt tolkar vi andra människors avsikter negativt i stället för neutralt eller positivt.
Vår hjärna är en fantasimaskin. Den har en förkärlek att hela tiden föreställa sig sådant som troligen inte kommer hända. Särskilt om det handlar om risker och möjliga faror. Förr i tiden var det en överlevnadsfaktor att ha en välutvecklad flykt- och kamp-reaktion för att svara an på de hot som fanns. I dagens samhälle är det betydligt färre tydliga saker att oroa oss för – men reaktionerna är desamma på högst triviala fenomen.
Vi skapar tankespöken mest hela tiden. Våra hjärnor är förprogrammerade att leta faror och hot snarare än glädje och njutning. Det kallas för ’Negativity bias’. Den analytiska delen av hjärnan, som vi behöver för att dra kloka slutsatser, analysera situationen, uppleva empati och så vidare, får inte tillräckligt med syre och näring när hjärnan befinner sig i hotläge.
Dåliga minnen tenderar att stanna kvar på näthinnan längre än goda minnen, och det verkar dessutom som att vi till och med föredrar att ägna oss åt den typen av minnen. Hur mycket litteratur finns det som beskriver någons lyckliga barndom? Eller glädjen att få arbeta med fantastiska människor och chefer?
Vi oroar oss för vad som ska hända när barnen är ute på kvällarna? Vi undrar varför vännen inte ringt. Vad kommer hända i framtiden med det där projektet vi planerar men inte startat? Hur kommer kollegan reagera när jag berättar att jag behöver semester när arbetsbelastningen är som störst? Vad tycker egentligen chefen/medarbetarna om min arbetsinsats? Hur är det med att tala offentligt på en middag eller på jobbet? Vad är det som gör att så många ser det som ett större hot än själva döden?
Vår hjärna är en fantasimaskin. Den har en förkärlek att hela tiden föreställa sig sådant som troligen inte kommer hända. Särskilt om det handlar om risker och möjliga faror. Förr i tiden var det en överlevnadsfaktor att ha en välutvecklad flykt- och kamp-reaktion för att svara an på de hot som fanns. I dagens samhälle är det betydligt färre tydliga saker att oroa oss för – men reaktionerna är desamma och ofta på triviala problem.
Tänk på detta i dina sociala sammanhang – på arbetet, i vänskapskretsen, i familjen. I alla grupper presterar vi bättre om vi vet att det finns en god avsikt och noll-tolerans för beteenden som kan uppfattas sänkande. Alla typer av förminskningar påverkar oss negativt och drar igång stresshormonet kortisol vilket i sin tur triggar flykt-och kamp-reaktionen.
Att bli medveten om hur hjärnan ibland kidnappar oss och sätter fart på fantasierna är en aspekt som kan hjälpa oss se andra i deras friska öga.