Man känner alltid igen en rättshaverist. Det är en grupp människor som psykiatrin har tappat intresset för och som rättsväsendet har svårt att hantera. De orsakar ofta lidande för sig själva, sina anhöriga och de myndighetspersoner de kommer i kontakt med. Oavsett i vilken verksamhet man möter rättshaveristen ser man en liknande bild, för det är en grupp som är svår att definiera, men lätt att känna igen.
Allt är inte rättshaveri
Carlander och Svensson har skrivit boken ”Möta människor med rättshaveristiskt beteende”. Det är en guldgruva för att förstå vad det är. Det finns många etiska aspekter kring begreppet, då det är lätt att ta till när människor upplevs som besvärliga. De är noga med att framhålla att människor inte är rättshaverister bara för att de tar strid för något som inte fungerar inom till exempel vård, skola eller omsorg.
Orimliga krav
De beskriver rättshaverister som en grupp människor som motsätter sig åtgärder och rutiner på ett misstänksamt och aggressivt sätt. De nästan rutinmässigt överklagar varje beslut och ställer orimliga krav, samt på ett hänsynslöst sätt utnyttjar varje möjlighet för att komma till tals och ge kritik. De kämpar påstridigt för sin rätt på ett sätt, som skapar frustration och ibland rädsla hos dem som utsätts för det. Men samtidigt som de vållar mycket oro, lidande och otrygghet i sin omgivning så är det människor som själva lider mycket.
Bottnar i psykisk ohälsa
Förr fanns en särskild diagnos för rättshaveristiskt beteende, det gör det inte idag. Författarnas tes är att det rättshaveristiska beteendet bottnar i psykisk ohälsa och att det finns många underliggande faktorer som kan driva fram beteendet. Man kan se att
- trauman
- ångestsyndrom
- narcissism
- misstänksamhet
- empati- och perspektivstörning
- vanföreställningar
- neuropsykiatriska funktionsnedsättningar
kan skönjas hos den som stämplats som rättshaverist. Det rättshaveristiska beteendet manifesterar sig på sätt som överlappar med symtombilden för olika psykiatriska diagnoser. De hoppas att denna förståelse kan öppna upp för ett annorlunda sätt att förhålla sig till personer med detta beteende.
Rättighet och skyldighet
Vi ska vara tacksamma för att vi lever i ett samhälle som tillåter rättshaveristiskt beteende. Transparens i offentliga förvaltningar, rättsliga institutioner och möjligheten att kritisera och överklaga myndigheternas arbete är något vi vill bevara och behålla. Men med våra rättigheter kommer också ett ansvar att inte tillämpa dessa rättigheter på ett sätt som är kontraproduktivt för samhället och våra medmänniskor.
Svårt möta den som aldrig ger sig
Deras råd i bemötandet av människor med rättshaveristiskt beteende är att ha en klar, fast och tydlig hållning samtidigt som man visar värme och empati. Ett annat råd är använda sig av lågaffektivt bemötande för att hjälpa den andre att behålla kontrollen över känslorna. Det innebär bland annat att själv se till att behålla lugnet i röst och kroppsspråk och att undvika ögonkontakt i starka konfliktsituationer.
Att tillmötesgå orimliga krav leder bara till ökad utagerande. Har man en gång frångått regler, rutiner och vetenskap är det lätt att situationen eskalerar.
Mentalisering
Det som händer vid ett rättshaveristiskt beteende är att personen upphör att mentalisera. Mentalisering är vår förmåga att se att andra människor har tankar och känslor som styr hur de beter sig, liksom vi har våra. Vi inser då också att de slutsatser vi drar om någons intentioner inte heller är en sann och objektiv bedömning. Hur vi tolkar beror på vår historia , vår erfarenhet och vår livssituation. Ett bra bemötande av människor med rättshaveristiskt beteende är därför att på olika sätt hjälpa dem tillbaka till mentalisering. Det kan ske med
- saklig information
- öppna frågor
- sammanfattningar
- ett varsamt kritiskt granskande av argument genom att belysa krav från ett annat håll.
Tydlig policy
Författarna menar att det är till stor hjälp för personal om det finns en tydlig policy kring hur man ska hantera dessa beteenden så det inte blir upp till var och en att hitta lösningar.
Även om det som skrivs är absurt, så känner sig många osäkra och uthängda när mejl skickas vidare i många kopior till olika instanser. Det försvårar myndighetspersoners tjänsteutövning genom påstridiga samtal, ständiga kompletteringar, återkommande frågor och upprepade överklaganden.
De menar också att vem som helst kan utveckla rättshaveristiskt beteende, under fel förutsättningar. Om vi utsätts för något traumatiskt, skambeläggande, som sårar oss på ett visst sätt så kan det leda till att man driver sin sak för långt.
Vad tänker du? Vilka är dina erfarenheter?